God tid att flytta in i Stefano Boeris två trädbestyckade höghus mitt i Milano. Bosco Verticale visar att grön arkitektur kan vara mer än teknik och material. Miljötänk och förtätning samsas här i en enda arkitektonisk lösning.
AV LEO GULLBRING
– Ett hus blir knappast grönare än så här, säger Stefano Boeri på väg uppför trapporna i ett av de två höghusen som är så gott som inflyttningsklara. Vi planterar nästan tusen träd på balkongerna.
– Fler än hälften är högre än 2,5 – 3 meter, förklarar landskapsarkitekten och kollegan Laura Gatti, och de kommer att växa sig 8 meter höga. Tillsammans motsvarar de en skog på nästan en hel hektar.
Balkong på balkong fyllda med träd, små som stora. Men här finns också gott om buskar och andra plantor. Det doftar av både rosmarin och andra kryddor. När jag var här i april så gav de skira lövverken skugga i det intensiva solljuset. Men om några månader framåt vintern kommer löven att falla av och släppa in mer ljus från Milanos oftast rätt grådisiga och smogstinna himmel. Fasaden lever helt enkelt med årstiderna. Och även om det inte är någon riktig skog så ger lövprasslet och de lätta grenverkens nätta rörelser en på-landet-känsla samtidigt med en helt ny stadsupplevelse. Och dessutom dämpas också ljudet från Milanos alla ettriga mopeder och envetna biltrafik.
Tanken är att en hel hektar skog placerad på höjden ska producera syre och rena luften från trafikdamm och mikropartiklar med hjälp av gröna fasader. Men det är minst lika viktigt hur lövverken filtrerar ljuset sommar- respektive vintertid. Och Stefano erkänner att den här enkla och inte särskilt tekniskt krävande lösningen kan tyckas närmast banal, något han också har blivit anklagad för, men han menar att det gör också att projektet fungerar. Merkostnaden jämfört med ett vanligt höghus är endast 5 procent i det amerikanska byggföretagets Hines budget om totalt 65 miljoner euro.
– Vi fick idéen när vi besökte Dubai för flera år sedan för att diskutera skyskrapeboomen världen över, berättar Stefano och lutar sig ut över en av balkongerna. Skyskrapor är sällan miljövänliga och ändå byggs det bara fler och fler som är högre och högre. Här finns utrymme för hållbara lösningar och miljötänk. Men skulle man inte kunna skapa en grön arkitektur som är något mer än bara teknik? Varför inte satsa på träd och en fasad som är något av ett växtelement i sig?
En god idé förvisso, men inte särskilt enkel att förverkliga. Det är inte lätt att bygga skog på höjden. Stefano har under processen blivit vän med botaniker, landskapsarkitekter, kemister, etologer för att inte tala om professor Bodo Ruck i Freiburg som bland annat är expert på växters aerodynamik. Högst upp mellan de 78 respektive 100 meter höga huskropparna vid Porta Garibaldi kan det bli rätt blåsigt, även om Milano inte är särskilt vindutsatt?
– Jag är inte någon växtexpert utan främst arkitekt, men jag har fått lära mig att varje enskilt träd, hur högt det är, vilket trädslag vi väljer och hur de placeras i förhållande till de andra spelar en viktig roll. Det påverkar mikroklimatet och hur mycket fukt som produceras. Blandningen av löv- och barrträd är minst lika viktig, både vad gäller solavskärmning och hur vi lyckas få till ett mikroklimat även vintertid.
– Ett av problemen har varit tyngden av inte endast träden utan också all jord som går åt. Balkong- och växthusjord är för lös, och planteringsjord för tung, så tillsammans med botanikerna har vi experimenterat fram en jord som väger cirka 1 400 kilo per kubik. Lådorna, där rötterna inte endast behöver djup utan framförallt horisontellt utrymme för växa, har vi utrustat med ett nät längst ner som förankrar rötterna och som gör att träden kan motstå plötsliga kastvindar.
Stefano slår sig ned i en av de ännu tomma lägenheterna och berättar att Ovidius berättelse om nymfen Dafne varit en mer poetisk inspiration. När både hon och Apollon träffats av Eros pilar, den ene av en guldförgylld, den andra av en blyspetsad, blir han galet kärlekskrank och hon än mer blyg. Dafne flyr som ett skräckslaget rådjurskid för att i sista stund räddas av sin far flodguden. Han bevarar hennes oskuld för evigt genom att förvandla henne till ett lagerträd. Men Stefano nämner också Reyner Banhams idéer om en arkitektur som hanterar vädrets makt och skänker bekvämlighet. Och också vår längtan till natur och skog, likt en Henry David Thoreau i sitt Walden. Hur modernt Bosco Verticale än ser ut, så finns här också en vilja att fånga upp det milanesiska sena artonhundratalets murgrönetäckta husfasader och takterrasser i en nu helt moderniserad variant.
Och Bosco Verticale är förstås inte ensamt i sin gröna arkitektur, flera arkitekter arbetar med att skapa en grön arkitektur som också i grunden ifrågasätter modernismens estetik. Drömmen om det avskalat sparsmakat geometriskt perfekta går i graven, istället är det naturens till synes improviserat disharmoniska ständigt föränderliga uttryck som gäller. Och en arkitektur som reagerar på årstidernas växlingar är rätt fascinerande, plötsligt så blir husen själva en del av park- och grönområden. Andra exempel är den malaysiske arkitekten Ken Yeangs idéer om gröna skyskrapor som har inspirerat inte minst Foster & Partners. Men det finns betydligt mer avancerade lösningar hos François Roche, Philip Beesley, MVRDV, Triptyques och Sulan Kolatan, bara för att nämna några. Och det är kanske hög tid att vi lämnar drömmen om trädgårdsstaden bakom oss, samtidigt som dess krav på park och trädgårdar ändå infrias, fast nu i en förtätad stadsmiljö. Just lösningen med en integration av växtlighet i byggnader har blivit en utmaning, inte minst efter den franske botanikern Patric Blanc pionjärinsatser med vertikala trädgårdar världen över.
Här i Milano finns också en politisk dimension som är alltför sällan förekommande i arkitekturen. För tre år sedan var Stefano nära att bli de italienska vänsterdemokraternas borgmästarkandidat i Milano, och andraplatsen i primärvalet garanterade honom en roll som kulturborgarråd under en kort tid. Hans vision var mer än några enstaka hus. I hans program återfanns idéen att bygga en grön ring kring Milano, på samma sätt som runt Tysklands storstäder och här i Norden. BioMilano skulle däremot inte ta mängder av mark i anspråk med villamattor och förortsbebyggelse, utan med just moderna effektiva förtätande lösningar i stil med just Bosco Verticale. Och han hävdar att det inte räcker med tekniska ofta skattesubventionerad lösningar med grön teknik, oavsett om det nu är värmeväxlare, trähusbyggnation eller solcellsfasader. Det gäller att ta ett större grepp som förenar nödvändigheten med att leva i en förtätad innerstadsmiljö med vår längtan till trädgårdsliv i stadens utkant. Och i den ekonomiska kris som fortfarande håller Italien i ett järngrepp som krävs det enligt Stefano att man återigen tar fast på italienarnas förmåga att göra mer med mindre.
– Jag har alltid varit politiskt engagerad, säger han och berättar att han i sitt arbete som kulturborgarråd också tagit fasta på sin bakgrund som arkitekt i flera frågor där stadsplanering varit en drivande faktor för att utveckla staden.
– Politik idag innebär att gång på gång konfronteras med hur staden byggs, oavsett om det handlar om kultur eller socialpolitik som rör gentrifiering och segregering, du måste hantera stadsrummet: flytta avgränsningar, flytta funktioner, skapa nya offentliga platser, skapa nya relationer mellan människor.
Jag är förstås tvungen att fråga Stefano vad han som mångårig arkitekturkritiker och inte minst som tidigare chefredaktör för anrika arkitekturtidskriften Domus tänker om sitt eget projekt. Han skrattar brett och tvekar inte att ge sitt omdöme.
– Rent estetiskt är det inte särskilt raffinerat eller sofistikerat, absolut inte. Det är två huskroppar helt enkelt. Jag har försökt arbeta med balkongernas placering och hur de skapar ett närmast grafiskt uttryck, men jag har fått gå med på många kompromisser med amerikanska Hines som är byggherre. Jag var på vippen att hoppa av, men jag anser att experimentet är så pass viktigt att det måste genomföras.
På bilden:
Balkong på balkong fyllda med träd, små som stora. Två trädbestyckade höghus som utmanar de nya glasskraporna vid Porta Garibaldi i Milano.
Foto: Leo Gullbring
