den 3 februari 2010
Utsikten från Daniel Libeskinds kontor nere på Rector Street är storartad. Södra Manhattans gamla skyskrapor möter Wall Street och Trinity Church. Vyn bjuder något helt annat än den dekonstruktivistiska arkitektur Danny gjord sig känd för. Men här är han i sitt esse, idag är han en av världens mest eftertraktade arkitekter.
AV LEO GULLBRING
– För mig är fenomenet med stjärnarkitekter ett svar på en alltför global och utslätad arkitektur. När byggnader blir alltmer lika världen över efterfrågas det unika som gör att en plats blir något alldeles speciellt. Folk vänder sig till mig just för att de är trötta på det konformt homogena, de vill ha något annorlunda som tar hänsyn till just deras plats och lokala traditioner.
Danny tittar ut mot de omgivande skyskraporna och deras närmast gotiska uttryck. I många år drev han sitt kontor mitt i Berlin. Men visst känner han sig hemma i New York, så polskättad han än är så växte han upp i Bronx. Kontoret i Charlottenburg var betydligt mindre, och lika trångt intensivt som i de omgivande stadskvarterens alla barer och kaféer. Danny satt bland högar av ritningar och halvfärdiga modeller. Danny, hans fru Nina och en parant östtysk sekreterare hade fullt sjå att hålla sams med ett femtontal anställda.
BERNARD TSCHUMI
På den tiden var han mest en pappersarkitekt, likt kollegor som Bernard Tschumi, Zaha Hadid och Wolf Prix var han populärare som föreläsande teoretiker än som pragmatiskt byggande arkitekt. Genombrottet med det Judiska muséet i Berlin, blev tillsammans med Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao början till en arkitektur lika utmanande och provocerande som vår tids konst, musik och andra kulturmanifestationer.
När vi sågs för första gången för tio år sedan var det Judiska museet däremot ännu inte invigt. Den spretigt silvriga krossade Davidsstjärnan bland barockarkitekturen på Lindenstrasse hade inte desto mindre blivit en sensation redan då, byggnaden gick helt på tvärs med modernismens neutrala vita utställningslådor. Snedställda väggar, höga smala rum, branta trappor, fler än tusentalet helt olika fönster infällda i bunkerliknande väggar. Nu blev arkitekturen viktigare än det utställda och antog en moralisk dimension. Den spröda zinkplåten tatuerades med skeva fönster, och alla byggnadens tomrum som genomkorsades av smala gångbroar och berättade historien om Berlins förlorade själ, nästan som en adressbok till alla de judar som mördades under nazismen. Men det var inte så mycket en fråga om att dekonstruera historien och skapa en annan historiesyn, som att kräva plats för en historieskrivning som stått på undantag.
JUDISK BÖRD
Dannys judiska börd var förstås perfekt för uppdraget. Många av hans anförvanter hade gått under i koncentrationslägren, om någon hade möjlighet att skapa något unikt bortom den gängse museiarkitekturen så var det just han.
– Tomrummen löper som en rak linje igenom hela byggnaden, i de flesta fall är de helt stängda. De synliggör det som inte längre kan ses och förstås, det som Berlin förlorade och aldrig kan återvinna, det som försvann i själva förintelsen.
– Ljuset refererar till en kvinnas vittnesmål om sin tågresa till Auschwitz, tillägger Nina Libeskind. Ljuset var det enda hon kunde se genom gallret. Kanske var det lampor i en tunnel, men hon drömde om moln, om sol. Hoppet om att återigen få se ljuset höll henne vid mod.
Idag är en arkitektur som är mer än rent teknisk funktionell, som också förmår berätta, något av en självklarhet i utlandet. Arkitekturen aspirerar återigen på att vara konstverk. Hybrida uppenbarelser som reflekterar och inspirerar vår samtids kulturella strömningar. Det emotionella är lika viktigt som det konstruktiva, det är upplevelsen som räknas. Modernismens enskilda solitärer har förpassats till historien, istället är natur, kulturlandskap, historia, minnen, stadsmönster, kulturströmningar som inspirerar och genererar en arkitektur som mer handlar om att omfatta och uttrycka än att statiskt strukturera.
ÖVER FÖRVÄNTAN
Daniel Libeskinds första riktiga arkitektuppdrag lyckades över förväntan. Vem hade trott att en så inbiten akademiker skulle lyckas med att uppföra en hel byggnad, och dessutom en som för alltid förändrade synen på arkitekturen? Och det i en stad som efter murens fall skulle återuppbyggas med stora traditionella och intetsägande stadskvarter utan någon plats för det nya. Var det kanske till och med så att juryn med Berlins preussiskt ordningsamme arkitektestet Joseph Kleihaus i spetsen gav Danny första priset i den öppna tävlingen 1989 just för att man ville se honom misslyckas?
Återkomsten till New York efter 10 år i Berlin var däremot allt annat än oproblematisk. Visserligen vann Danny den inbjudna tävlingen om Ground Zero tack vare New Yorks guvernör George Pataki. Cowboystövlarna och att förslaget med sin höjd på exakt 1776 fot anspelade på USA:s självständighet bidrog förstås också. Danny berättar att han fann inspirationen till Freedom Tower i minnet av när han som trettonåring för första gången kom till New York från polska Lodz och såg Frihetsgudinnan torna fram ur dimman. Men att i New York tro att man likt i Berlin kan representera minnet av det icke längre närvarande, och bygga en nationell arkitekturikon fri från kommersiella intressen, är bara en dröm. Med en dygnshyra på nära 2 miljoner kronor vill World Trade Centers ägare Larry Silverstein se kommersiellt säkra och snabba lösningar, just sådant som hans husarkitekt David Childs från Skidmore, Owings and Merill kan leverera.
KONTROVERSERNA
Och även om Danny försöker tona ned kontroverserna, så kunde han förstås vara gladare. Han låter sig nöja med att det är hans stadsplan som gäller, även om också den naggas i kanten, nu senaste när Frank Gehrys danscenter riskerar att flyttas söderöver till Deutsche bank från sin bestämda plats vid Santiago Calatravas tunnelbanestation. Även om New York har sett betydligt mer av den nya arkitekturen efter terrorattentatet 2001, så är det fortfarande pengarna som regerar. Danny och Nina lyckas förvisso att ro hem kontraktet på nära 40 miljoner kronor för själva stadsplanen, men sedan dess har det blivit nästan mer juridik än arkitektur då de blivit behjälpa av kändisadvokaten Ed Hayes som räknat både Andy Warhol och Tom Wolfes bland sina klienter. Jag påpekar att arkitektur tycks vara lättare att genomföra i länder som Ryssland och Kina, än i västerlandets demokratier där regler och kompromisser ibland gör projekten närmast ogenomförbara. Är demokratin i sig ett problem för storskalig urban arkitektur i vår tid?
– Jag tror inte på en arkitektur utan demokrati. Bara de som tror att arkitekturen kan stå över det offentliga samtalet är kritiska. Om jag hade velat ha fullständigt fria händer så hade jag förstås kunnat arbeta för någon totalitär regim. Men jag tror inte på att vi kan producera en meningsfull arkitektur utan diskussioner, kontroverser, ifrågasättande och respekt för historien. Allt är frågan om en process som knappast kan ske i något vakuum.
– Problemet med att vi arkitekter ombeds skapa marknadsföringsikoner för städer och företag är förstås inte nytt, det har vi levt med sedan renässansen och ännu längre tillbaka i tiden. Tänk bara på när påven kontrakterade Michelangelo, eller när grekerna skapade Parthenon. Ingenting har förändrats, det är fortfarande viktigt vad som representeras med arkitekturen inte att det representeras. Jag marknadsför inte företag utan jag gestaltar byggnader som betyder något, som fungerar och som är intressanta och som också tar hänsyn till miljön.
DERRIDAINSPIRERAT
Danny är lika svartklädd som i Berlin och de arkitekturkongresser vi råkats på, men han upplevs inte lika Derridainspirerat dekonstruktivistisk som tidigare. Han har blivit mer av en pragmatiker, med många projekt på gång. En gång i tiden var däremot en annan framtid möjlig, en violinistkarriär. På sextiotalet vann han ett förnämt pris samman med Itzhak Perlman. Men nu är det arkitektur som gäller, och varför skulle den inte kunna beröra lika starkt som musiken?
– Alla är intresserade av livsfrågor, av meningen med livet. Om arkitekturen inte kan beröra sådana frågor är den inte värd namnet. Jag tror arkitektur i grunden handlar om etik. Allt för många arkitekter saknar en tro, de följer slaviskt normer och regler utan att ta ansvar, utan att inse att det de bygger berör människors liv.
Precis som det Judiska muséet i Berlin, men också förslaget till Ground Zero, är politiska, så hävdar Danny bestämt att arkitekturen inte kan stå utanför samhället. Även arkitekter måste ta ställning. Och för hans del handlar det i förlängningen om rent existentiella frågor.
– Halva mitt liv har jag i andras ögon varit en pappersarkitekt, jag har ägnat mig åt sånt som de knappast kallar arkitektur. Nu är det dags att balansera det teoretiska. Och en av arkitekturens riktigt stora frågor handlar om social rättvisa och hur vi behåller mångfalden i storstäder, att vi bibehåller en balans och inte segregerar människor efter inkomst och förmögenhet vilket dessvärre är verkligheten i många städer. I en tid när allt är teknik och virtual reality vill jag skapa en humanistisk arkitektur med mänsklig skala.
– Arkitektur är ju en mångskiftande konst som binder ihop, som är en del av så många olika ting, som är livet självt! Det är något mycket mer än kvantifierbara ytor och ljus. Arkitekturen står mellan fysik och metafysik, den är varken eller, den är det som finns däremellan: själens rum och ljuset från andra sidan!
STJÄRNARKITEKTER
Med åren har det blivit åtskilliga judiska muséer, i Köpenhamn här i Skandinavien, och nu senaste i San Francisco. Man kan gärna invända att han liksom många andra stjärnarkitekter är fjärmade från vanliga människors vardag när de reser jorden runt och uppför det ena mästerverket mer imponerande än det andra. Borde inte arkitektur vara förankrad på plats, i historia, i traditioner, istället för att utgöra någon slags globaliserad produktlansering utförd av en liten skara exklusiva arkitekter?
– Jag känner ingen nostalgi för någon nationell arkitektur, nordisk, tysk, amerikansk. Att människor ändå är ganska lika kring klotet är något vi har ärvt från modernismen. Alla har rätt till ett offentligt rum som har dignitet, som är vackert, som är sant. Jag ser det inte som någon negativ utveckling, istället är det modernismens universella ideal som nu förverkligas på ett helt annat sätt än vad som var tänkt.
Danny blickar ut mot Trinity Church och medger att hans arkitektur präglas mer av hans judiska påbrå än franska filosofer. Här finns ett försök att ge liv åt de myter som det moderna projektet försökt befria oss ifrån.
– Världen förändras, alla gamla ideologier ifrågasätts. Arkitekturen är ju ett empiriskt hantverk, du kan säga vad du vill, men sanning återfinns i vardagslivet och hur människor finner sig tillrätta i det öppna samhället. Jag menar, vad är konst, vad är arkitektur? Är det verkligen meningsfullt att försöka definiera ordet arkitektur?
– Visst finns det en judisk dimension i mitt arbete. Vi har en annorlunda syn på minne och historia. Historia är kronologi, medan minne handlar om att tidens gång och att våra liv har en mening, att det existerar något evigt, att det finns en riktning. Annars skulle det ju bara vara kaos, eller hur?