Arkitektur med mersmak

Zaha Hadid är den enda kvinna som har belönats med Pritzkerpriset, arkitekturens egen Oscar. Med Italiens nya nationella arkitektur- och konstmuseum Maxxi visar hon återigen att hon är en av vår tids främsta arkitekter. Istället för lådlika utställningssalar så bjuder hon på ett flöde av rum som expanderar och krymper.

AV LEO GULLBRING

En serie utställningssalar som sväller och krymper. Genomkorsade av svarta ramper. Allt i ett flödande ljus, både genom stora fönsterpartier från golv till tak, de sinnrika lanterninerna och tack vare rampernas slingrande undersida av belysningsarmaturer. Med Maxxi blir den eviga staden mer samtida, nu är det inte endast romerska kejsare och påvars konst och arkitektur som gäller. Rom har blivit ett givet resmål för den som vill hålla sig ajour med samtidskonsten.

– Konst, performance-evenemang, musik, jag vill överraska folk med en plats de inte upplevt tidigare, säger Zaha Hadid när hon sakta skrider fram med sitt entourage bland utställningssalarna under invigningen.

SAMMA TANKEGÅNGAR
Brittisk-irakiska Zaha Hadid kan upplevas som något av en diva, och med sin hesa välartikulerat exakta röst står hon inte Mae West efter. När jag träffade henne för första gången på Louisianas konstmuseum för mer än 15 år sedan var hon däremot knappast känd utanför de arkitektkretsar där hon mest gjorde succé som uppskattad föreläsare. Tankegångarna är däremot desamma idag, men nu har hon makten att förverkliga sina revolutionerande idéer.  Idag tillhör hon den absoluta arkitekteliten med uppdrag runtom hela världen. När hon berättar att hon nu har uppemot 400 anställda på kontoret i London, minns jag att i början av karriären försörjde hon sig mest genom just föreläsningar och skisser som hon sålde på konstgallerier. Och det är en historia hon delar med många av sina kollegor som också de idag anlitas för den mest iögonfallande världsarkitekturen.

Maxxi är fullt av journalister och kulturfolk lagom till invigningen, och det är första gången byggnaden tas i besittning av konsten. Anish Kapoors och Mario Merz’ gigantiska konstverk klarar mer än väl att gå i närkamp med rummen. Alldeles utanför entrén ligger Gino De Dominicis enorma skelett i glasfiber som en kommentar till hur arkitekturen odödligförklarar sina upphovsmakare. Men Maxxi är allt annat än ett monumentalt arkitekturobjekt. Istället för den neutrala utställningslådan av det sedvanliga modernistiska måttet, har arkitekturen här lika stora konstnärliga anspråk som konsten själv. Och belackarnas röster hörs redan: konsten kräver vita rum och väggar att hängas på. Arkitekturen ska inte tävla med konsten. Men Zaha har förstås svar på tal. Hon kallar sitt Maxxi för en experimentscen för den nya konsten.

– Arkitekturen har samma rätt som konsten att förnya sig, och det är nonsens att påstå att konst bara ska kunna ses i rena, vita rum” Se bara på konsten i alla barockpalats här i Rom!

– Och samtidskonsten har förändrats, den handlar inte längre bara om målningar, konst är performances, videoinstallationer, den är betydligt mer varierad än vad vi är vana vid.
 

TUFF UTMANING
Maxxi blir nog ändå en rätt tuff utmaning för alla museiintendenter. Fast Zaha kontrar med att hon ger väggarna en ny frihet. Bristen på vanliga utställningsytor gör att hela arkitekturen kommer att fungera som en scen för konsten. Och hon tillägger att framtidens museum också är den unga generationens museum, öppet både dag- och nattetid.

– Muséet som institution har länge kritiserats i konstkretsar, vad ett museum är till för, vad curatorerna ska göra. Visst, modernismens vita lådor passar ibland, men de ska inte vara ett rättsnöre för hur vi ställer ut konst.

Vi fortsätter fram över de något rankiga svarta ramperna som bryter ut ur de ljusa rummen, som leder vidare till nästa. Konstverken iscensätts i rum efter rum, och när jag lämnar Zaha är känslan av att gå vilse är både befriande och lätt oroande. Maxxi påminner om en komplex dataskiss där allt flyter samman, där kraftlinjer möts och bryts, där nya rum bildas allt efter varandra, helt på tvärs med traditionell arkitekturs tydliga uppdelning i golv, väggar och tak. De tunga betongvolymerna fungerar som motvikter och befriar rummen från pelare. Väggar skärs upp och ersätts av gigantiska fönsterpartier. Och flödet av rumsligheter avbryts av plötsliga avgrunder, schaktlika vyer, nästan som i ett datorspel. Som besökare lockas man från rum till rum, det finns hela tiden något som för en vidare. Zaha Hadids avsikt att skapa en rörelse genom de komplext sammanfogade byggnadskropparna har lyckats fullt ut, besökarna är med och ger byggnaden form. Och just rörelsen har varit ett av Zaha Hadids ledmotiv sedan hon inledde sin karriär på allvar med en brandstation för möbelföretaget Vitra i mitten av nittiotalet. När vi råkas igen lite senare instämmer hon helt.

– Helt riktigt! Här är enorma krafter i rörelser. Det handlar om att gestalta rumsvolymer som öppnas och sluts, att förstå hur vi kan uppleva rumsligheter på ett nytt sätt.
 

SAMMANSMÄLTNING
Zaha återkommer gång på gång till vad hon kallar för ‘the field project’ där målet är att sammansmälta stadsmönster, landskap och byggnad till en helhet. Istället för byggnader som avgränsade solitärer av traditionellt snitt, griper hennes byggnadskomplex in i sin omgivning och blir mer än bara sig själva.

– Maxxi är inte bara en byggnad, det är flera, muséet består av många delar där man rör sig som på en flod vars flöde möter motstånd, bryts upp och sedan flyter samman igen. Byggnaden är som ett konstcampus som innehåller inte bara en berättelse utan flera.

– Det ska kännas som att gå omkring i ett landskap, som på en strand där rännilar korsar varandra. Tanken var att ge en annan form av upplevelse när man rör sig fram genom de här rummen, inte en linjär rörelse som i traditionell arkitektur där utställningssalar placeras i fil bredvid varandra, utan ett flöde genom rum som både ansluter och bryter av mot varandra.

Maxxi utmanar med sina komplexa former arkitekturens sedan länge inkörda dogmer. Ett av Zaha Hadids mer fascinerande grepp är just att låta utställningssalarna expandera och krympa i ett sömlöst flöde utan vila. Rumsvolymer som överlagrar varandra och som följer och bryter av mot den gamla stadsdelen med nedlagda militärförläggningar mellan Via Flaminia och Tibern. Hon betonar lite surt med passning till beställarna att Maxxi inte är slutfört, fortfarande återstår tre byggnader som ska byggas om och införlivas. Zaha berättar att man lät riva flera av de gamla kasernerna på området, men att de omgivande stadskvarteren är med och skapar Maxxi, varje linje refererar till den gamla stadsdelen. Och det har inte varit något lätt projekt, regeringar har kommit och gått, och Zaha Hadid erkänner att hon tvivlat flera gånger under de 12 åren från första skiss till färdigt projekt.
 

TACKAR BERLUSCONI
Under invigningsceremonin ler hon menande när hon utbrister att äntligen är det klart. De italienska journalisterna och konstfolket buar när kulturministern tackar Berlusconis regering för att bygget slutförts, innan han får chansen att tacka tidigare ministrar. Byggkostnaden har också skenat iväg, slutnotan har hamnat på hela 1,8 miljarder, långt utöver budget. Det ska nog inte skyllas på arkitekten utan mer på vad byråkrati och högkonjunktur ställt till med. Men är hon inte här också lite självkritisk till att Maxxi med sin placering mellan Via Flaminia och Tibern hamnat lite utanför händelsernas centrum i Rom?

– Urbana projekt är fortfarande en av vår tids viktigaste utmaningar, och då menar jag inte Maxxi. Det handlar om att uppfinna en ny typ av stad som för människor samman och där relationen mellan byggnader kan bygga nya stadsrum.

Precis som med Roms eget nya konstmuseum Macro borta vid Porta Pia på andra sidan av staden, så är Maxxi en ny attraktionspunkt i staden. Maxxi ligger dessutom endast två kvarter från Renzo Pianos auditorium. Med tiden lär kulturcentret växa till sig och införliva de omgivande kvarteren än mer.

Mot modernismens fåfänga tro på att den kunde planera oss lyckliga, står Zaha för en pragmatisk arkitektursyn som vill sätta människan i centrum. Men räcker det? Är det ändå inte en risk att det enbart blir formövningar, trots att Zaha sällan upprepar sig likt kollegor som Frank Gehry och Daniel Libeskind? Zaha Hadid konstaterar att arkitekturen har frigjort sig från modernismen, postmodernismen och historicismens alla dogmer. Och hon tar lätt på kritiken att hennes och kollegornas verk är mer av marknadsföringssymboler för städer och företag som uppförs utan någon större hänsyn till var de hamnar i världen.

– Arkitekturikoner är inte något stort problem, arkitektur får ju en fenomenal uppmärksamhet idag. Jag tror att det är rätt tid att gå i bräschen för sociala projekt som för människor samman och motverkar segregering.
 

ÅTERUPPVÄCKER
Zaha Hadid har inte något till övers för en arkitektur som stänger in konsten i vita utställningslådor. Inte heller för en arkitektur som gör människor till passiva åskådare i perfekt formade rum. Istället för att referera till den modernism som stelnade i miljonprogram och lådor på höjden och bredden, återuppväcker och vidareutvecklar hon det tidiga 1900-talets revolutionära modernism som drömde en arkitektur lika rörlig och dynamisk som framrusande tåg och flygplan. Drömmarna om en arkitektur som skulle befria människan återupplivades under sextiotalets radikala uppror, men det var först med Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao och Daniel Libeskinds judiska museum i Berlin i slutet av åttiotalet som de fick de sitt verkliga genombrott. Denna revolutionärt expressionistiska arkitektur har dessvärre gått Sverige helt förbi. När vi möttes under invigningen av Ordrupgaard, det lilla konstmuseet utanför Köpenhamn som ståtar med en imponerande samling impressionistkonst och Zahas enda verk på nordligare breddgrader, hade hon inte mycket till övers för den nordiska arkitekturen.

– Problemet med skandinavisk arkitektur är att den är så refererande. Men att bygga hus är inte som att skriva böcker. För mig är det oerhört skönt att vi har frigjort oss från modernismen, post-modernismen och det historiska tillbakablickandet.

Zaha Hadid föddes i Bagdad 1950. Hon bor i London sedan 1966 och tog sin arkitektexamen vid AA School. År 2004 belönades hon som första kvinna någonsin Pritzkerpriset, arkitekturens Nobelpris. Hennes verkförteckning omfattar bland annat BMW:s fabrik i Leipzig, Phaeno Science Center i Wolfsburg och Rosenthal Centre for Contemporary Art i Cincinnati, och så förstås hennes förstlingsverk, brandstationen vid möbelföretaget Vitra i Weil-am-Rhein.

På bilden: Slutsumman för Maxxi ligger på cirka 180 miljoner euro.

Utvärdering av de parallella uppdragen för MAX IV:s exteriör klar

Tengbom förvärvar Skanark Arkitekter

Sverige sämst i Norden på innovativ arkitektur

Stockholms mest aktiva arkitekter

Kvinnligt förtecken på arkitekturbiennal

Sweco tävlar om att utforma nytt ryskt Silicon Valley

En av världens främsta arkitekter besöker Lund

Unik ljusinstallation på Stockholm Furniture Fair

Växthusliknande projekt vinner markanvisningstävling

Norrgavel inreder fjällvärlden

Exportrådet i New Delhi - en levande mötesplats

Pris till Swecos arkitekter för förskola i Höllviken

Pipeinstallation tar plats på Globentorget

Tydligare ansvarsfördelning i plan- och byggprocessen

Inark en del av Sweco i Malmö